Kosterhavets Nationalpark – Rossö/ Kockholmen

Varken jag eller min kompis är så bra på att åka båt. Det försvårar ju en del om man vill besöka Kosterhavets Nationalpark då den till stor del består av öar. Det finns dock även områden att ta sig till med bil, vi valde att åka till Rossö och halvön Kockholmen som ligger i anslutning till Rossön. Där finns både klapperstensfält, jättegrytor och Porfyrgångar (men det fick vi aldrig någon riktig kläm på vad det var för något mer än att det var ett spår från istiden).

Först åkte vi till entré Rossö, där finns ett café och en utställning med information om områdets djurliv och växtlighet samt kartor. Vi körde därefter ner till parkeringen närmast Kockholmen och började traska. Det är en liten bit att gå på grusväg från parkeringen till ledernas startpunkt. Vi valde att först följa blå stig över Getestigberget, den började i skogen men man kom snabbt ut på klipporna med utsikt över havet. Man kommer även ner till vattnet och på ett ställe, precis vid en grillplats, låg det massor med ostron-skal, varje skal är ju som ett eget litet konstverk.

Det var riktigt fina vyer över havet och vi satt en stund och bara lyssnade på vågorna. Jag tror det fanns ställen att bada längst klipporna men det var inte så aktuellt för oss eftersom det inte var så varmt. Dessutom fanns det massor av röda brännmaneter så det var ju inte så lockande att ens doppa en tå i vattnet.

Efter att ha mött en flock får kom vi fram till där den blå stigen möter den orangefärgade rundslingan i en fyrvägskorsning. Vi valde där att först följa den orangefärgade stigen ner mot Porfyrgångarna, först kom man hux flux in i en skog och sen var vi tillbaka ute bland klipporna. Som sagt så fattade vi ju inte riktigt vad en Poryrgång var för något men det var fint där. Sen får man gå tillbaka upp till korsningen igen och där välja väg tillbaka till parkeringen. Vi tog den orangefärgade stigen som går längst vattnet på andra sidan halvön. På den sidan såg vi en jättefin strand inne i en vik, det såg ut att vara långgrunt hur långt som helst och inte en enda brännmanet i sikte så det var en riktigt fin badplats. Vägen tillbaka längst den orangefärgade stigen var fin, men jag tycker nog ändå att den ”blåa” sidan var snäppet bättre.

Den blå stigen går ju över en hel del klippor och stenar och på så sätt är den lite trixig att gå, men jag gick i gympaskor och det fungerade alldeles utmärkt. Det var inga svårigheter att följa stigen, som är markerad med stolpar och band, men ibland fick vi stanna upp och verkligen leta efter nästa markering för det var inte alltid de var uppenbart synliga. Vi missade faktiskt helt och hållet att svänga in på stigen precis i början efter skylten, den stigen vi gick på fortsatte längst med en hästhage och den var väldigt upptrampad och fin så det var inte förrän stigen typ gick rakt in i ett berg som vi uppmärksammade att vi inte sett några ledmarkeringar längst vägen. Det var bara att vända och inse att vi skulle ha svängt vänster strax efter skylten för att komma rätt.

Allt som allt var vi ute i ca 2 h och 15 minuter inklusive vår lilla mindfullness-session på klipporna, min klocka säger att vi gått ca 5,7 km.

Tivedens Nationalpark – Trehörningsrundan

Idag var det dags att gå en lite längre tur, nämligen Trehörningsrundan som går runt sjön Stora trehörningen. Det var en fin tur där man har utsikt över sjön under stora delar av rundan, mot slutet är det dock några kortare partier längst grusväg vilket drar ner helhetsintrycket lite grann. Vi utgick från huvudentrén och gick mot Vitsand, däremellan är det lite kuperat men efter Vitsand var det rätt så plant för att sen bli något mer kuperat mot slutet mellan entré Ösjönäs och huvudentrén.

Stranden vid entré Vitsand var fantastiskt fin och det såg ut att vara rätt så långgrunt. Hit hade man velat åka med barnen och bada, jag och min kompis började genast planera en gemensam tur till området nästa år med övernattning på STF Tivedstorp, det hade varit supernice. 

Vi passade på att ta en liten avstickare från stigen för att titta på en jättegryta, det var fint skyltat så den var inte svår att hitta. Den här turen skulle enligt beskrivningen ta 6 timmar men vi gick den på drygt 4 inklusive kortare fikapaus samt lunch på sammanlagt ca 50 minuter (enbart själva gåendet gick på 3h 20 min). Igår gick vi Trollkyrkorundan och jag upplevde att det var en jobbigare vandring trots att den är kortare. Om jag måste välja mellan dessa två turer så tycker jag att Trollkyrkorundan var vackrare och roligare att gå men båda rundorna var riktigt fina, Tiveden lever verkligen upp till alla förväntningar.

Nu lämnar vi Tiveden för denna gång men det känns inte som att vi varit här för sista gången. Har ni möjlighet så ta er dit, ni kommer inte att ångra er.

Tivedens Nationalpark – Trollkyrkorundan

I år blev ju allt lite annorlunda mot för vad man hade tänkt sig. Pga Covid valde vi att avboka den efterlängtade resan till jämtlandstriangeln, det kändes helt enkelt inte ansvarsfullt att åka så långt hemifrån om vi skulle bli sjuka längst vägen. Istället blev det en tripp till Tiveden och sedan vidare till västkusten.

Dag 1 körde vi till Tiveden och kom fram vid lunchtid, efter att ha ätit gav vi oss på Trollkyrkorundan. Den beskrivs som en ganska lång och krävande led på 4,5 km som beräknas ta 3,5 h att gå. 4,5 km tycker man ju inte är så farligt långt men leden är kuperad och det är väldigt mycket stenar och rötter som gör att man hela tiden får se upp vart man sätter fötterna så det tar sin lilla tid att komma runt. Dock tog den inte 3,5 timme utan snarare 2 h och 20 minuter men då räknar inte jag inte in de två små pauser vi gjorde på lilla respektive stora trollkyrkan. Min klocka visade att jag hade gått drygt 6 km när vi kom tillbaka men jag kanske gick krokigt🤪. Rundan är ju lite jobbig precis i uppförsbackarna men backarna är inte jättelånga och man hinner återhämta sig mellan varven.

Det var en väldigt fin tur i fin natur, jag förstår varför många gillar Tiveden. För medeltida sjöfarare var Trollkyrkobergen kända sjömärken. Från lilla trollkyrkan var utsikten bäst, där såg vi ända till Vättern. Man går även förbi två fina sjöar (Trollkyrkesjön och Metesjön) och man får sin beskärda del av mossbeklädd sagoskog och ett par häftiga klippblock.

Det var fullpackat med bilar på parkeringen och längst vägen men trots det upplevde inte jag att det var trångt längs leden. Trots att vi ”bara” gått 4,5 km var jag rätt trött i benen när vi kom tillbaka till huvudentrén och då var det skönt att sätta sig i bilen och köra den korta sträckan till vandrarhemmet STF Tivedstorp som vi skulle bo på. Det är ett väldigt mysigt ställe där husen är utspridda över området och allting känns lantligt och gammaldags. Vi åt en fantastisk grillbuffé och fick även lyssna på livemusik av Hippieorkestern (ja det var så de benämnde sig själva) Me and my Kites under kvällen så det var trevligt, enda minuset var den långa kön till maten.

Dalby Söderskog Nationalpark och Skrylle

Detta är en mycket liten nationalpark (faktiskt Europas minsta) i Skåne som vi passade på att besöka nu när man ändå inte kan göra så mycket annat pga Coviden. Det finns inte så många rundor att välja mellan och de två rundslingor som finns är inte så långa. Man kan också gå till Skrylle som är ett fint natur- och friluftsområde men dit är det 3,5 kilometer enkel väg och jag tror inte att mina barn skulle orka gå 3,5 kilometer, leka och sen gå 3,5 kilometer tillbaka och fortfarande hålla humöret uppe. Jag vill trots allt att de ska gilla att gå ut i naturen och inte bara komma ihåg hur jobbigt det var när mamman drog ut dom i skogen stup i ett haha.

Vi körde alltså dit och parkerade och åt lunch vid ett trevligt bord precis bredvid parkeringen, man hade utsikt över det öppna odlingslandskap som är så typiskt för Skåne. Sedan gick vi vår lilla runda, barnen var på alldeles utmärkt promenadhumör och lyckades hålla ångan uppe runt hela Kroppekärrsrundan på 2,3 kilometer. På några ställen kunde man lämna stigen och kliva ut på en stoooooor äng, bra för barn med mycket spring i benen.

Efter denna runda tog vi alltså bilen till Skrylle och besökte deras söta lilla naturum (fast vi fick bara vara utomhus så klart). Barnen passade på att leka lite vid utomhusgymmet innan vi letade oss fram till Skrylles naturlek. Det här var lite mer i barnens smak än att bara gå på promenad, de lekte en bra stund innan det var dags att åka vidare.

Åsnens Nationalpark

Det här är faktiskt Sveriges nyaste nationalpark, den invigdes 2018 men trots att det är den nationalpark som ligger närmast där vi bor så har det alltså tagit mig två år att ta mig dit.

Det blev tillslut en utflykt dit med barnen under en strålande fin dag i slutet av Maj. Vi parkerade vid entré Trollberget och därifrån är det bara en kort väg ner till sjön. Vid sjön finns det förutom en fin brygga även picknickbord och grillplatser, det fanns till och med upphuggen ved när vi var där. Precis innan sjön ligger Trollberget, en liten grotta som kan vara spännande för barnen.

Vi gick en liten promenad (*suck* ska vi gå på promenad säger mina icke-roade barn). längst den orange-färgade rundan. Vi började att gå längst med vägen som går förbi sjön, det skulle gå ner en stig till vänster men trots att jag höll utkik lyckades vi tydligen missa den. Så första delen av rundan blev kanske inte så superspännande men som tur är så korsar stigen vägen längre fram och går istället in i skogen på höger sidan så då lyckades vi komma in på rundan. Inne i skogen blev det lite mer att se och tack och lov även lite mindre gnäll på minimänniskorna. Vi traskade på tills vi kom tillbaka till sjön och då var det såklart dags för fika innan hemfärd.

Brösarps backar och Stenshuvud Nationalpark

Årets andra vandringstur till Skåne gick till motsatta sidan av landskapet, nämligen Österlen. På vägen stannade vi självklart till vid porten till Österlen; Brösarps backar. Vi strosade omkring i området och åt vår medhavda lunch. Stötte även på en kossa med koss-barn i en alldeles för trång passage för att det skulle kännas bekvämt för min koskräck men tydligen hade kossan vi mötte en lika stark människoskräck för hon vågade lika lite gå förbi oss som jag vågade gå förbi henne. Det slutade med att vi fick backa ut ur passagen och släppa förbi dom innan vi fortsatte.

Vi hade boende i Kivik och på kvällen tog vi en promenad runt Stenshuvuds nationalpark precis vid solnedgång. Vi parkerade vid entré naturum Stenshuvud och började med att gå den röda Stenshuvudslingan upp på södra Stenshuvud. Där uppe finns flera utsiktsplatser som vätter åt olika håll, vi stannade en bra stund och njöt av ljuset och den fina kvällen.

Sedan genade vi ner till den gula Hällevikslingan som är en rundslinga genom parken till entré Hällevik och tillbaka. Längst vägen fanns både skog och strand och en liten söt fyr. Min ena kompis passade på att bada lite när vi kom fram till stranden men ärligt talat var det inte speciellt varmt såhär i slutet av September så vi andra lät bli.

När man ändå är i närheten av Kiviks musteri så det är nästan ett måste att åka förbi och handla äppeljuice och annat gott, det är dock en utmaning att inte shoppa upp alla sina pengar.

Trollskogen på Ölands norra udde

Jag var vid trollskogen på Ölands norra udde när jag var student för sisådär 15 år sedan. Jag kommer ihåg att jag verkligen gillade den utflykten och nu kändes det som att barnen var tillräckligt stora för att ta med dit. Den längsta slingan att gå där är 4,5 km (röd) och då kommer man runt hela udden, det finns även en kortare runda (gul) men då missar man både den steniga vita stranden och de vindpinade tallarna längst ut på udden. De slingrande tallarna är värt hela besöket, så häftigt att de lyckats växa upp i den karga miljön.

Barnen var pigga och glada i början ungefär fram tills att vi kom till vraket efter skonaren ”Swiks” som gick på grund 1926. De lekte med de rundslipade stenarna på stranden och var allmänt nöjda (det är dock inte tillåtet att ta med sig vare sig stenar eller pinnar hem till barnens besvikelse) Efter detta blev det lite mer gnälligt och då hade vi bara gått typ 1/4:del (😩). Aja vi kämpade på och fikade lite längst vägen och kom trots allt runt. 5-åringen fick åka på axlarna en stund och 8-åringen hade ju egentligen inga problem att orka hon var bara less. De piggnade i alla fall till när vi kom fram till Naturrum, därinne fanns det en fin utställning om uddens natur som de tyckte var spännande.

Jag tänker att man inte får ha för höga krav när man är ute med barnen, jag uppskattade ju inte heller att gå i naturen förrän jag var mer än vuxen. Men ibland får de stå ut med lite friluftsliv för jag vill visa dom det med (och väga upp för all skärmtid och allt stadsliv som de matas med i vanliga fall).

Efteråt åkte vi till Källa Glassgård och la orimligt mycket pengar på glass (som ingen orkade äta upp😂). Jag kan rekommendera alla glassälskare att åka dit om ni har vägarna förbi, men ett tips är att dela på glassen🍨

 

 

Vandra i Härjedalen Kläppen – Helags fjällstation

Årets fjällsemester gick till Helagsfjället i Härjedalen, målet var att bestiga Helagstoppen. STF har satt ihop ett fantastiskt paket där vi fick mat och boende för två nätter inklusive en guidad tur upp till toppen, jag kan säga att det var värt varenda krona!

Vi startade runt lunchtid på Kläppens parkering ovanför Ljungdalen. Å förresten måste ju berätta att vi på vägen dit körde över Flatruet på Flatruetvägen som är Sveriges högst belägna landsväg (975möh) och går mellan Mittådalen och Ljungdalen. Det är ju lite häftigt att man kan köra direkt upp på fjället, perfekt om man vill undvika uppförsbackar när man vandrar;). Nä men allvarligt så såg vi lite parkeringar och informationstavlor längst vägen så det finns säkert leder som utgår därifrån. Vi fick i allafall en försmak på den vackra natur som vi snart skulle befinna oss i till fots och många, många, många renar.

Mellan Kläppens parkering och Helags fjällstation är det ca 12 km. Parkeringen kostar lite pengar men det finns tillgång till både vatten och toalett där. Turen börjar på en grusväg som man följer en bit. Alltså nu upptäckte vi något nytt som vi helt enkelt inte tänkt på innan när vi vandrat. Ni kommer säkert skratta nu, men vi har bara läst på skyltarna vart vi ska och inte lagt så stort märke till skillnaden mellan sommarled och vinterled (det är tydligen inte så smart att följa vinterled på sommaren eftersom den kan leda rakt ut i blötmarker eller en sjö). Men alltså, den första skylten som kommer när man börjat gå på grusvägen visar in på vinterled, den ska man alltså inte ta på sommaren. Jag hade som tur var läst detta innan så vi fortsatte grusvägen fram till en liten privat parkering. Här börjar de orangefärgade markeringarna som man sedan följer hela vägen upp till fjällstationen. Sedan gick vi förbi lite mysiga stugor och kom tillslut fram till den vackra Kesusjön. Det är ett fint ställe att rasta på, redan här har man utsikt över Helagstoppen.

Vi gick vidare genom Kesudalen, det går lite svagt uppför hela tiden men det är ingen speciellt jobbig vandring. Det här är ett bra ställe att träffa mygg så myggmedel kan vara bra att ha. Efter ca 5 km kom vi fram till en skylt, efter denna skylt viker stigen av uppför fjället och nu kommer dagens värsta uppförsbacke. Den är kanske 300-400 meter lång, men den är inget att oroa sig för, man är snabbt uppe och precis vid toppen kommer ett litet ”fönster” mellan träden där man har fin vy över Helagstoppen, denna vy följer sedan med dig resten av vägen fram till stationen. Nu följer en fin vandring över fjället, det går lite svagt upp och ner och det är rätt så stenigt, på något ställe får man hoppa på stenarna för att inte doppa skorna i vatten (fast jag hörde sen att det kan vara ordentligt med vatten där så att man får vada över).

Vi gick den här sträckan på ca 3h och 10 minuter inklusive lunchrast men vi stressade lite för vi trodde att det skulle ta längre tid och var rädda att missa middagen (som vi trodde började klockan fem, den började klockan sex). Det gjorde dock inte så mycket för när vi kom fram hade vi desto mer tid att bara njuta av att solen och miljön runt fjällstationen (vi hade overkligt tur med vädret dessa dagar). Det här var första gången som vi inte körde bil ända fram till vårt boende och därmed första gången som vi gick med all vår packning på ryggen. Det var en ny erfarenhet och inte helt självklart vad vi skulle ha med oss, väderleksrapporten sa att det skulle bli toppenväder men sen har man ju hört hur ombytligt det kan vara i fjällen. Att vi stressat på vägen upp visade sig sen på vägen ner för vi gick på ungefär samma tid tillbaka till parkeringen som vi gått upp, faktiskt gick det till och med 10 minuter långsammare på vägen ner. Men visst, förutom att vi inte var så stressade längre så var vi ju även lite trötta i benen (läs träningsvärk) efter att ha tagit oss upp till toppen dagen innan.

Att gå mellan Kläppens parkering och Helags fjällstation är en fin tur, vi mötte massor av barnfamiljer både längst vägen och framme vid fjällstationen och de sa att det går bra att gå upp med barn bara man pausar ofta och har gott om fika med sig. Mina barn orkar ju knappt gå 4 km på plant underlag utan gnälla så jag tror inte att de kommer få följa med dit i första tagen, men alla barn är ju olika om man känner ju sina egna bäst. Det här var första gången vi bodde på (eller ens besökte) en fjällstation och det var en häftig upplevelse. Skönt att vakna med fjället runt knuten, men lite skumt att sova ihop med människor man inte känner. Dock var alla vi mötte supertrevliga och det är enkelt att prata eftersom vi alla som är där har ett gemensamt intresse. Helags fjällstation var väldigt mysig och det fanns ett helt nybyggt hus med toaletter, dusch och bastu. Vi hade ju all mat inkluderat i vårt paket och började dagen med att äta mättande frukostbuffé och sedan ta med det vi ville ha till lunch. På kvällen fick vi fantastisk middag gjord på lokala råvaror, tappade nog inte ett gram i vikt under dessa dagar trots att vi rörde så mycket på oss. Rekommenderas verkligen!

Note to self är att nästa gång prioritera att få plats med ett par foppatofflor att ha mellan husen. Dels för att det är jobbigt att ta av och på vandringskängorna varje gång man ska ta sig mellan husen och dels för att det sista jag ville efter en dags vandring var att sticka ner mina ömma fötter i de skorna igen. Det fanns några par att låna men jag trippade fram barfota, det funkade eftersom det var så fint väder.

Här kan man se en liveuppdatering av vädret vid Helags fjällstation.

Så hur var det att ta sig upp till toppen då? Ja det sparar jag till ett eget inlägg.

Vandra i skåne: Hovs hallar – Tyrekov (Skåneleden SL1 etapp 17)

Efter att dagen innan ha vandrat i nästan två mil var vi lite lagom möra i benen och kände inte riktigt för att gå lika långt igen. Vi visste att vi ville se Hovs hallar som ligger mellan Båstad och Torekov, men var som sagt inte så sugna på att gå flera mil. Hittade tyvärr inga bussar som går till Hovs hallar, det är verkligen ett tips till skånetrafiken att ha det på sommarhalvåret. Istället bestämde vi oss för att ställa bilen i Torekov, ta taxi till Hovs hallar och sedan promenera tillbaka till Torekov. Det finns en jättestor parkering i Torekov hamn (tyvärr betalparkering men ändå) och det var inga problem att beställa en taxi dit, taxiresan kostade ca 240 kr.

Vi började med att gå runt en liten slinga på Hovs hallar, först upp i en kohage (återigen med kossor kors och tvärs över leden) och sedan hittade vi en stig ner till stranden. Det är så fantastiskt vackert där, vi hade även väldigt tur med vädret, sol men inte för varmt. Det är mycket stenar på stranden men annars var det en lätt runda att gå, avslutas dock med en uppförsbacke tillbaka till parkeringen som min träningsvärk kanske inte var helt överens med;). Nu kollade vi inte hur långt vi gick men skulle gissa på ett par (2-3) km totalt kanske, lätt ett ställe dit jag hade tagit med mig barnen (5 och 8 år) utan att oroa mig för att det inte skulle orka gå runt.

Tvärs över parkeringen började vägen tillbaka mot Torekov. Man går i princip hela vägen genom beteshagar och längst havet. Vägen är lätt att gå om än rätt så stenig på sina ställen (okej mycket stenig), man slipper dock upp- och nedförsbackar. Det står att sträckan är ca 8 km (min pulsklocka sa närmare nio när vi var tillbaka till bilen), men det är lätta kilometrar att gå skulle jag vilja säga (skåneleden.se har satt svårighetsgrad medel, gissar på att det beror på att det är så stenigt). Vi gick på ca 2 timmar och 15 minuter inklusive en liten paus i mitten.

Tillbaka i Torekov åt vi en sen lunch och sedan funderade vi på att ta en sväng ut till Väderö innan vi kom på att vi var nöjda ändå. Det finns mycket kvar att upptäcka i Skåne, men nu var det skönt att bege sig hemåt igen.

Vandra i skåne: Kullaleden Mölle – Arild (med avstickare till Nimis och Håkull)

Jag har under två dagar traskat omkring på skånsk mark och njutit av hav,  klippor, bokskog och kohagar (okej det sistnämnda har jag kanske inte enbart njutit av). Vi var tre tjejer och en hund som gav oss iväg på äventyr och första dagen gav vi oss ut på Kullaleden. Jag som planerar att åka till Helagsfjället om ett par veckor såg detta som ett ypperligt tillfälle att träna med skor och ryggsäck inför den vandringen. Vi åkte bil till Arild och parkerade där precis bredvis busshållplatsen, supersmidigt. Åkte därefter buss till Mölle för vi kände att vi hellre hade den bussresan gjord i början på dagen än att riskera att något skulle strula i slutet när vi var trötta. Resan däremellan tar inte mer än typ 20 minuter (dock hinner man med att byta buss=).

Framme i Mölle tog vi oss ner mot hamnen och därifrån startade turen. Första delsträckan går mellan Mölle och Kullens fyr och är enligt kullaleden.se ca 4,8 km lång och ska ta ca 1,5 timme att gå. Den ska enligt beskrivningen inte vara så brant men i ärlighetens namn så tyckte vi nog att den var rätt så brant på sina ställen och det tog oss närmare två timmar att gå den sträckan, fast då hade vi även hunnit med en avstickare ner till Lahibiagrottan (som väl kanske i ärlighetens namn inte var så mycket att se). Framme vid fyren sa pulsklockan att vi hade gått nästan 6 km, men det kan som sagt ha med den lilla avstickaren att göra (+ att vi faktiskt gick lite fel vid ett tillfälle, men det var en ytterst kort bit).

Den här sträckan är otroligt vacker, man har havsutsikt under nästan hela turen. Framme vid målet kan man också njuta av vyerna och för den som vill kan man för en liten slant gå upp i den lilla fyren som tydligen ska vara Sveriges mest ljusstarka och högst belägna fyr. Det finns servering både i fyren (där vi köpte extremt stora, goda och fyrkantiga (?) kanelbullar) och nedanför fyren så det finns lite olika trevliga rätter att välja mellan. Lyxigt att kunna köpa mat längst vägen och inte behöva ta med sig egen.

Efter lunchen gick vi vidare mot Arild. Första kilometrarna gick rätt så fort och lätt att traska, men efter det blev det mer kuperat med en del rätt dryga uppförsbackar. I slutet av dagen brände det gott i lår och vader. Jag kan förstå att skåneleden.se har klassat sträckan som utmanande.

Längst hela vägen går man igenom en hel del kohagar och vi hade i början inte träffat några kossor, men den turen höll tyvärr inte i sig. Det är inga problem för oss människor att möta kossor längst leden, det går ju massor av folk där och kossorna är uppebarligen väldigt vana. Däremot blev det smått kalabalik när vi kom med hunden. Rimligtvis borde det egentligen inte heller vara ett problem för vi mötte massor av hundar under dagen, men kossorna (som låg precis på leden) spratt upp och kom springandes mot oss när de såg hunden och hundens matte vågade inte stanna kvar och testa om kossorna var fredligt inställda (dagen efter såg vi i en annan kohage att kossorna gjorde något liknande mot en annan hund och stannade innan de kom fram, men det är ju riktigt otäckt när de kommer springande rakt mot en). Jag tyckter kossor är otäcka sen innan och har väl i princip aldrig vågat gå in i en kohage tidigare. Vill dock understryka att kossorna inte brydde sig ett skvatt om oss andra, det var bara hunden de var nyfikna på (eller ville döda, vad vet jag;). Hur som helst, hunden gick en liten omväg runt koflocken och vi andra fick i princip kliva över dom för att ta oss vidare.

Efter äventyret med kossorna flöt turen på, uppförsbackar och nedförsbackar, allt  började se lite likadant ut. Leden är bra skyltad och lätt att följa, ett tips är dock att ta  med en karta över vilka stigar som går vart för man kan följa både blå och orange (som oftast är samma, men ibland delar de på sig och då kan man välja vilken väg som verkar mest spännande). Vi tvekade egentligen bara en gång på vilken väg som var rätt och det var i en korsning mellan flera olika stigar, då var det skönt att ha kartan. Längst vägen såg vi en tjärn som vi gick ner till, där växte det röda näckrosor (som tydligen beror på att det blivit en genmutation i den vanliga vita näckrosen).

Efter ytterligare en bit kom vi fram till stigen som leder upp till Håkull, kullabergs högsta punkt. Vi hade läst att det var en avstickare på en timme så först tvekade vi lite men det stod att stigen var 270 meter lång och det kändes inte så farligt (dock 270 m brant uppförsbacke). Väl uppe kunde vi konstatera att det var väl värt besväret, härlig utsikt över den skånska landsbygden och man såg havet på båda sidorna av halvön. Vi stannade en stund och fikade innan vi gick ner igen och kunde konstatera att det absolut inte behöver ta en timme att ta sig upp dit och tillbaka igen.

Vårt sista stopp den här turen var Nimis, det hade vi bestämt redan från början att vi ville gå dit om inte klockan nu blev alltför mycket. Vi såg på google maps att vi började närma oss och när vi kom fram till en stigkorsning där den orangemärkta stigen gick uppåt åt höger och en omärkt stig gick ner mot havet så chansade vi på att vi skulle kunna komma fram till Nimis om vi följde den omärkta stigen. Först var den rätt så enkel att följa men efter en stund blev den brantare och brantare och slutade i ett hav av stenblock. Vid det laget kunde vi dock se Nimis där nedanför (och uppåt var knappast ändå ett alternativ att gå för det var både brant och lite halt). Sista biten klättrade vi ner på stenblock men alla (inklusive hunden aka stengeten) kom ner helskinnade. Jag vet inte om jag verkligen rekommenderar den lilla genvägen, det beror nog på hur äventyrligt lagd man är (skulle t.ex. inte släppa ner mina barn den vägen) men vi var väldigt glada att vi tagit den för vi sparade många steg på det sättet.

Nimis är ett konstverk av Lars Vilks som består av torn, rum och gångar som han skapat av drivved, plankor och trädgrenar. Det är tydligen rätt så omtvistat eftersom han inte haft något tillstånd att bygga konstverket. Man kan gå i de smala gångarna eller om man hellre vill det så kan gå på klipporna runt omkring. Rätt så häftigt att han lyckats bygga upp det på egen hand och att han började bygga det för nästan 40 år sedan! Det var massor av folk där trots att det inte var speciellt lätt att ta sig dit, stigen ner är brant och full av rötter. Efter att ha gått ca 1,5 mil under dagen kan jag lova att den uppförsbacken tillbaka uppför stigen var en tuff utmaning. Det var en lättnad att komma fram till Himmelstorp och därifrån var det bara ett par lättgådda kilometer kvar tillbaka till Arild. När vi kom till bilen stannade pulsklockan på 13 km (Kullens fyr – Arild) vilket innebar att vi gått totalt ca 19 km den dagen. Den sista sträckan beräknas ta ca 6-7 timmar enligt kullaleden.se men vi gick den på 5 timmar och 20 minuter trots avstickare till både Håkull och Nimis.

Kul att se att det finns backar även i skåne och dessutom massor av vacker natur.